En sakta vandring på en lång väg. Något bättre. 15/10, 35+4

Hej!

Edde mår bättre och vi har återigen börjat få upp hoppet om Umeå. Han har repat sig ganska bra från sin infektion och svänger inte lika mycket. Han ligger i respirator men kräver inte lika mycket stöd som han gjorde för någon dag sedan. Det som strular denna gång är tarmarna. De har inte riktigt kommit igång efter infektionen. Man funderar på om det bara är att det har varit stopp efter infektionen eller om det är något annat. Man har gjort röntgenundersökningar och dessutom undersökt stomin genom att se hur lätt det är att föra in slangar i den. Man kan inte säga något med säkerhet som det så ofta varit för oss. Vid undersökningarna har inget som är operationskrävande kommit fram vilket är bra, det är bara hoppas att det inte gömmer sig något som man inte hittar. Tarmarna har nu sakta kommit igång så det är bara att hoppas att det inte är trångt någonstans i dem eller att det är något annat fel. Det troliga är att tarmarna fungerar bra och att han snart får börja äta mer och mer, men som vi lärt oss av resan är att det inte alltid går som det var tänkt. Vi har haft så många motgångar att vi nästan förväntar oss motgångar för varje positiv utveckling. Men nu hoppas vi bara att andningen fortsätter att förbättras och att både tarmarna och matningen kommer igång igen. Om det utvecklar sig åt det hållet får vi kanske återse drömmarnas stad om ungefär tio dagar. Men som sagt, det är mycket om och men i den prognosen.

Man märker tyvärr att Alva börjar bli lite less på det här livet. Hon är något mer grinig och man märker att hon vill träffa fler barn och få sitt gamla liv. Hon har nu bott en åttondel av sitt liv här i Uppsala och det känns tråkigt att vi just nu måste ge henne det här livet. Tanken var ju att hon skulle få springa runt på förskolan och snicksnacka samtidigt som hon skrattandes leker med de andra baren. Förhoppningsvis blir det bara några månader till på sjukhus och sedan är det bara några månader hemma före vi får ett någorlunda normalt liv. Det är på ett sätt en väldigt lång tid, men får jag vara med Alva, Edde och Maria så blir det hur som helst en fin tid. Tror på något sätt att vi kommer att se tillbaka på den här tiden med ganska glada ögon. Det är trots allt de här månaderna som vi fått träffa Edde för första gången, vi har fått några bonusmånader med honom trots att han egentligen inte skulle vara född. Det är få föräldrar som har ynnesten att ha sina nyfödda barn på bröstet mer än halva dygnet, så det finns mycket ljust i allt det här mörkret. Förutom allt detta har vi fått mycket hjälp och omtanke av så många människor, det värmer och är också något positivt vi ska ta med oss från allt det här.

Allt gott!
/ Pappa Erik