Äntligen hoppfullt lugn. 28/9, 33+1.

Hej!

Helgen har varit ganska lugn utan större missöden. Edde har inte ökat så mycket i vikt men klarar av att få mer och mer bröstmjölk. Andningen är aningen bättre. Det som är det stora problemet nu är att han lätt dimper i saturation, han går mellan 95% och 60% syresättningen på bara en minut, sedan ökar han upp till 95% igen inom några minuter. Sedan upprepar det här sig flera gånger per timme. Sådana här episoder är nya för honom och ingen verkar egentligen veta varför de sker. Det positiva är att han trots allt tar sig upp på bra värden igen. Både vi och personalen tycker att han verkar må bra så vi är inte oroliga. Nu börjar vi äntligen skymta ett ljus i slutet av tunneln. Om allt fortsätter åt rätt håll med både andningen och tarmarna vi kanske få komma hem inom två veckor, men det kan ske mycket som gör att det tar betydligt längre tid än så.

Det är så skönt att äntligen ha fått en liten respit, att få andas ut några dagar utan att vara rädd för att han ska dö. Jag och Maria har verkligen behövt det här, det märks, vi tillåter kropp och själ att få bli trötta. När det har varit som mest kritiskt har vi bitet ihop och skjutit upp tröttheten. Nu kommer tröttheten rejält istället, antar att det är ett gott tecken som visar att vi är mer lugna kring Edde. Jag känner mig helt slut i kroppen, ryggen smärtar efter att jag varje natt ligger åtta timmar utan att få röra mig. I  morse lät jag mig själv känn efter och hela ryggen värkte, det var på något konstigt sätt skönt att få känna stelheten och smärtan. Jag känner mig samtidigt helt slut i huvudet, vill bara ligga i ett mörkt rum och fly bort ett tag. Även Maria är slut, hon somnar tidigt på kvällarna, utöver stress och att Alva sover dåligt vissa nätter så behöver Maria pumpa bröstmjölk någon gång per natt för att hålla i mjölksproduktionen tills det att Edde kan böjar äta själv utan sond. Men vi orkar trots allt med situationen och det verkar som att vi kommer att klara av det här. Vi är djupt tacksamma till alla er som hjälpt oss på alla möjliga sätt, utan hjälp hade vi antingen brutit ihop eller blivit nedstämda och bara beklagat vår otur.

Nu hoppas vi att det inte händer så mycket, utan att Edde bara växer på utan större missöden. Vi tänker därför glesa ut bloggandet. Blir det sämre så skriver vi nog lite tätare men annars så skriver vi initialt ungefär var tredje dag . För nu hoppas vi egentligen att varje inlägg blir "Edde växer, andningen fungerar lite bättre, övermatningen mellan tarmdelarna fungerar bra, det har inte skett något som hotar hans liv". Ingen mer action, bara en berättelse om hur ett litet barn sakta växer sig större och böjar förbereda sig för att att åka hem till sin mamma, pappa och storasyster.

Allt gott
/Pappa Erik (Skriver istället för en sovande Maria)

ps. Tack till alla som personröstat på mig. Blev väldigt glatt överraskad när jag såg hur många som gjort det. ds.