Dramatik och lugn i Uppsala. 1/9, v.29+2

Hej

Dagarna rullar på här i Uppsala, vi har nu varit här i tre veckor (bortsett från vår blixtvisit i Umeå). Erik och Alva har dragits med en lång och envis förkylning med riktig slemhosta. Igår kände även jag av förkylningssymtom och kliande i halsen så fick därför stanna hemma och kurera mig. Körde stenhårt på de huskurer jag känner till och tryckte massor av rå vitlök, färsk ingefära, citron och vitpepparkorn, drack en massa och sov mycket. Placebo eller ej så verkar denna kur ha haft effekt för imorse kände jag mig tack och lov frisk igen. Erik är inte helt fri från sin hosta men kunde i alla fall gå ner och titta till Edde igår. Under tiden var jag hemma ensam med Alva för första gången på flera månader, kändes fantastiskt att kunna hänga bara vi igen (Kan lyfta henne lite nu, det är därför jag kan ta henne ensam).  Igår kom även moster Anja för att hjälpa oss med barnvakt, vilket gjort att vi kunnat vara båda två på sjukhuset idag nu när Erik är bättre.

Hur mår vår Edde då? Han har fortfarande ett högt syrgasbehov och man har fått öka trycket med vilket syre trycks in i lungorna. Han är alltså fortsatt svårt lungsjuk men samtidigt är han inte alls så dålig som för någon vecka sedan. Det som är skönt är att han känns mer stabil nu, då han blir sämre nu så sker det successivt, han hinner inte bli jättedålig innan man måste justera hans syrgas. Han har även fått byta kuvös till en öppenvårdskuvös. Det betyder att istället för att ligga innesluten i en box som ni sett på tidigare bilder så ligger han nu i en box utan tak så att vi inte måste öppna en lucka varje gång vi vill ta på honom. Svårt att förklara, ska försöka lägga upp en bild imorgon. Magen fungerar bra men Edde har börjat tycka det är jobbigt att bli matad, han tappar i syrgasmättnad då han får mat vilket gjort att man inte kunnat öka på matningen i den takt man velat. Men förhoppningsvis är han snart uppe i att bara äta bröstmjölk och slippa dropp.

Edde bjöd även på dramatik idag, mot slutet av eftermiddagens kängurusittning kände jag att han började rossla varför sköterskorna försökte suga rent i svalgtuben. Det kom loss en del slem men jag tyckte han rosslade ändå. Han lyftes tillbaka till kuvösen och tappade en hel del i saturation i samband med lyftet, men det brukar han göra så jag reagerade inte så mycket utan gick iväg på toaletten. När jag kommer ut går jag mot föräldraköket när jag hör "storlarmet" starta. Detta utlöses endast om något är superakut. Jag kollar upp på skylten i taket och ser att det är från Eddes säng det larmar. Skyndar mig ditåt och ser hur all personal springer mot vår sal. Väl därinne står tio personer runt Eddes kuvös och jag känner paniken komma. Det visar sig att Edde är jätterosslig men när de försökt suga slem har det inte kommit något, samtidigt som respiratorn visar att ingen luft kommer ner. Läkaren lyckades efter många försök suga loss en rejäl slempropp i svalget och efter det har han varit ganska stabil igen. Skönt att det gick bra men det är verkligen jobbigt med sån dramatik.
 
Vill passa på att säga att personalen här i Uppsala är helt fantastisk, tycker verkligen om dem. Framförallt några sköterskor och undersköterskor har kommit mig lite närmre om hjärtat, och det är verkligen så skönt att öppna dörren in till salen på morgonen, se vilka som jobbar och känna den där trygghetskänslan som dessa fina personer ger. Avslutar med att länka till en fin text som en sjuksköterska som jobbar på en neoavdelning i USA  skrivit om prematurföräldrar (NICU betyder Neonatal Intensive Care Unit): 
http://www.huffingtonpost.com/jenni-stearman/from-a-nicu-nurse-to-a-nicu-mom_b_4831052.html

/Mamma Maria