Ett lugnt dygn är ett bra dygn + Bebben har fått ett namn 18/8, 27+2

Hej!

Bebben mår fint (namnet kommer nedan), han syresätter sig bra och hjärtat slår som det ska. Han behöver inte så mycket syrgas och respiratorn har lagom lågt tryck. Stomin (tarmarna som går ut på magen) ser ut att läka som den ska, det har ännu inte börjat komma någon avföring men är inget konstigt så pass kort tid efter operationen. Kirurgen var inne och tittade till honom och tyckte att allt såg bra ut. Han får morfin mot smärtan vilket gör att han är betydligt slöare, det är jobbigt att se men han behöver morfinet för smärtan. Han har klarat operationen utöver förväntan och just nu verkar allt gå bra, peppar peppar ta i trä. Det har varit tärande dygn, även om vi var förberedda på snabba kast mellan hopp och förtvivlan så gick det inte att förbereda sig på detta. Men nu får vi hoppas att det får bli en lång period av hopp. Sedan märker man att det blir bra mycket enklare att klara dagarna när Alva är här nere och solstrålar upp tillvaron samt mormor är här nere och hjälper med det mesta, tack Helena. Bebben har överlevt över en vecka och har, troligen, inte fått några skador som ger men för livet. Det vi är oroliga för är att han under så pass lång tid hade låg syrgasmättnad, under ungefär 12 timmar låg han ofta runt 45% och sällan över 80%. Under den tiden så flögs han dessutom fram och tillbaka till Umeå i ett guppigt akutflygplan. Vi vet inte om den långvariga syrgasbristen var så pass grav att han fått hjärnskador, men personalen verkar lugn så vi får försöka vara lugna vi med. Nu är det bara att hoppas att det fortsätter åt rätt håll.

Både jag och Maria höll på att ta helt slut när vi fick flyga hem till Umeå, men sedan när bebben började må sämre så fick vi båda betydligt mer krafter igen, vi bet ihop helt enkelt. Det är bara att hoppas att det inte blir en stor krasch där vi går in i väggen utan att vi orkar med det här vidare. Jag har varit något förkyld med hosta så jag har bara gått förbi några snabbisar för att titta till bebben vilket känns jobbigt men också gör att jag slipper oron i viss mån. Dessutom så jag har haft lyxen att få hänga med Alva nästan hela tiden sedan vi hastigt åkte ner igen med nattåget så jag mår ganska fint nu och tror att krafterna börjar komma igen. Maria har det tyngre, då jag är förkyld så måste hon ta mer ansvar för att vara hos bebben, det är krävande att springa fram och tillbaka till sjukhuset för att vara med bebben, hinna umgås med Alva, pumpa bröstmjölk var tredje timme dygnet runt. Jag är imponerad och stolt över min blivande fru! (Hon har inte friat en men jag försöker sätta social press på henne att göra det).

Vill passa på att skriva att inte jag heller är besviken på de som arbetar här i Uppsala. Vi har fått bra vård och god omvårdnad. Det var maximal otur med bebben, det är klart att man kunde gjort på ett annat sätt och upptäckt det tidigare, låtit honom opereras direkt och inte behöva utstå två flygturer samtidigt som han hade hål i tarmen. Men det är lätt att bedöma saker efteråt och det är just för att han är så pass sjuk som det kan bli så allvarliga konsekvenser. Medicin är ingen exakt vetenskap och det var helt enkelt otur att allt gick som det gick med bebben. Sedan är det saker runtomkring som påverkade, hade inte barnkirurgen i Umeå haft semester så hade vi aldrig behöv flyga ner till Uppsala, hade det inte varit så pass många barn som var i trängande behov av dessa få platser hade vi kunnat stanna längre. Det är andra saker som jag är upprörd över, men inte över personalen här i Uppsala. Det jag blivit mest upprörd över hitintills var en securitasvakt på Arlanda. Han uppfyller alla onda fördomar om vakter och mer därtill. När ambulansflyget landade natten mot söndagen skulle en taxi hämta Maria för hon rymdes inte i ambulansen. Tyvärr hade taxin kört lite fel så den stod inte där och väntade. Securitasvakten låter inte Maria vänta kvar inne på flygplatsområdet på grund av säkerhetsrisk, så ambulansen måste vänta kvar. Redan där börjar man få dåliga vibbar men tänker att det är en regel som går i linje med annan flygplatssäkerhet. Problemet är att det inte finns någon plats i ambulansen för Maria så hon frågar om hon får åka med i Securitasbilen varpå vakten svarar "jag får inte låta någon åka med i bilen". Så de får stå och vänta i fem minuter före en av ambulansmännen fixar så att hon får åka på golvet i ambulansen till grinden där hon får gå av. Jag försöker leva livet efter devisen att inte tycka illa om människor, men när man beter sig som han gjorde gör han det svårt. Dels är det ett systemfel, det förstår jag, det har kommit många frustrerande säkerhetsregler sedan 2001. Men hur kan man som människa stå och hålla kvar en liten bebis som kommer med ambulansflyg mitt i natten för att det finns en regel som säger att "jag får inte köra någon i bilen". Men man får glädja sig med att det finns så många fina människor på varje obehaglig securitasvakt och nästan alla andra securitasvakter är troligen hästlängder mer sympatiska.

Nu till namnet, vi har bestämt att han ska få heta Edde. Idén till namnet kom ifrån Marias mormors far som hette Edmund men hela livet gick under namnet Edde. Bland många andra namn har vi fastnat för Edde och nu har vi provat det i flera dagar och tycker båda att det känns bra. Det känns dessutom viktigt att han ska få ett namn tidigt så det blir lättare att knyta an till honom.

/Pappa Erik