Hej igen!
Fortsättning av tillbakablicken på sjukhustiden före bebben hade kommit.
Vattnet har gått. 29/7, 24+2
Efter att ha varit uppe och fikat med rullstolen så blev Maria något mer påverkad, blödningarna ökade igen. Det gjordes ett ultraljud som även denna gång visade på mindre fostervatten. Det gjordes ett till test för att se om vattnet hade gått. Nu visade testet att fostervattnet hade gått, denna gång med säkerhet. Troligen hade vattnet gått redan för några dagar sedan då man såg lite fostervatten på ultraljudet. Nu fick vi informationen av läkare att allt tydde på att det skulle bli förlossning inom någon dag, "det vore fantastiskt om ni klarade er över helgen och ett mirakel om ni klarade er till vecka 32" som läkaren förklarade för oss. Så nu fick Maria strikt sängläge igen. Vi började läsa på om statistik när fostervattnet gick, värkarbetet startar oftast inom 72 timmar. Vi återgick till att hoppas.
Värkarna har kommit 31/7, 24+4
Det började plötsligt, jag såg att Maria fick ont. Hon hade haft sammandragningar kontinuerligt sedan vi kom in, men nu var det något nytt som hon inte känt tidigare under graviditeten - värkarna hade startat. Det gjordes ultrajud och CTG som visade att barnet mådde i alla fall bra och det fanns ingen indikation på att göra akut kejsarsnitt just då. Men om värkarna fortsatte hade man inget val, då var man tvungen att ta ut barnet. Det finns dock läkemedel som stillar värkarna (Bricanyl), men tyvärr så kunde man bara ge en dos till Maria på grund av hennes blödningar, skulle man gett mer än en dos skulle riskerna bli för stora för att blödningen ökade snabbt. Så man gav medicinen och sedan var det bara att hoppas på att värkarna skulle stanna av. Som tur var så avtog värkarna efter någon timme. Även om värkarna hade avtagit så var det ett tecken på att det var närmare, det började bli många saker som alla pekade åt samma håll - snart kommer barnet. Det var bara att återgå till att hoppas igen.
En orolig väntan. 1/8- 7/8, 24+5 - 25+5
Vi hoppades att det barnet skulle få vara kvar över helgen, satte upp målet 25 veckor. Men även denna gång kämpade barnet på bättre än vad läkarvetenskapen hade pekat på. Helgen gick bra och vi hade klarat målet 25 veckor. Det kom tillbaka liknande känslor som föregående period av förbättring, vi började drömma om att barnet skulle klara sig till vecka 28. Till och med en läkare vi pratade med började prata om att det kunde gå längre, för trots allt mådde barnet helt bra trots allt. Dagarna återgick till att handla om läsning, datortittande, pratande. Men vi var två tärda, slutkörda föräldrar med kort stubin och nära till gråten som sov där inne på sjukhuset. När Alva kom förbi märkte vi att hon tyckte att det var jobbigare att lämna oss, hon hade fått betydligt mer separationsångest än tidigare. Jag försökte vara med Alva men det var en svår balansgång, jag ville vara med Maria så mycket som möjligt samtidigt som jag ville vara med Alva. Det kändes som en omöjlig ekvation men jag tror att vi löste den ganska bra ändå. Men ju mer dagarna gick desto mer hoppfulla och tacksamma blev vi. Vi började passera den farligaste tiden och nu hade barnet fått både en hög chans att överleva och en god möjlighet att få leva ett liv med bra livskvalitet. Vi såg ganska positivt på situationen, vi började bli förberedda på att få barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar