Hej!
Här kommer berättelsen om tiden på sjukhuset före bebben föddes. Datumen kan vara lite felaktiga då allt skrivs ur minnet, men ni får hålla till godo.
Vi las in på förlossningen på grund av att Maria hade stora blödningar, barnet hade dock hunnit till vecka 23+2 (23 veckor + 2 dagar) vilket innebär att nu hade barnet möjlighet att överleva, men skulle krävas lång tid på sjukhus. Det gällde att försöka ställa om oss mentalt, vi hade båda två förberett oss på att förlora barnet i ett missfall pga alla blödningar, men nu hade vi plötsligt en bebis som var på väg ut. När vi väntade Alva gick vi runt och pratade med varandra om föräldraskapet, jag pratade med Marias mage dagligen om allt möjligt. Men vi hade inte vågat hoppas, det var inte samma känsla. Vi var tvungna att snabbt ställa in oss på "vi ska få barn, vad härligt", det var en stor skillnad från tankarna om missfall där vi nästan bara fokuserat på hur Marias hälsa påverkats av blödningarna. Det var blandade känslor, vi var glada över att barnet levde där inne i magen och att vi på något sätt närmade oss slutet på graviditeten, men samtidigt så visste vi att varje dag extra i magen gjorde stor skillnad för barnet.
Vi åker in: 21/7, 23+2
En läkare kom in och gjorde Ultraljud, barnet mådde bra, men det hade blivit en större blödning mellan livmodern och moderkakan. Det var inte en så stor blödning att man var tvungen att ta ut barnet. Man såg också att Cervix var inom normalgränserna så barnet var inte på väg ut den vägen. Marias blodvärde var okey vilket var skönt. Men vi fick information om att förbereda oss på en snar förlossning. Ingen visste om det var en timme, en dag, en vecka eller en månad till att barnet skulle komma. Men både barnet och Maria mådde bra vilket var det viktigaste.
Vi börjar förbereda oss på förlossning: 22/7, 23+3
Det var fortfarande lugnt, blödningarna var något mindre, barnet mådde fint. Vi fick mer information. Även om det var bra just då var det många saker som skulle leda till kejsarsnitt. Det som skulle göra att man var tvungen att göra kejsarsnitt, antingen akut eller urakut (Urakut om barnet håller på att dö, då handlar det om att springa till operationssalen och göra operation så snabbt man bara kan. Akut om man måste göra det inom någon timme): Infektion hos Maria, Maria skulle få större blödningar, livmoderhalstappen skulle börja öppna sig (Cervix = Livmoderhalstappen), barnet skulle börja må sämre på något sätt, t.ex få påverkan på CTG (Mäter hjärtrytm hos barnet som ligger i magen). Så det var ett välmående barn som vi hoppades skulle vara kvar länge i magen, men vi balanserade på en skör lina hela tiden.
En lugn period: 23-28/7, 23+4 - 24+2
Det blev bättre och bättre. Blödningarna minskade kontinuerligt och barnet mådde bra. Vi följdes tätt med ultraljud som visade bra hjärtfunktion och bra rörelser. Maria hade inga tecken till infektion. Istället för att vara helt sängliggande så fick Maria så sakteliga gå runt lite på rummet. Även om vi var inställda på snar förlossning så gick allt åt rätt håll. När vi hade kommit in tydde det mesta på att det var timmar eller dagar till förlossning, men nu hade vi klarat oss nästan en vecka. Det låter inte mycket, men för så små barn kan det var livsavgörande. Ultraljudet tydde på något mindre fostervatten, dessutom hade Maria upplevt lite tunnare flytningar. Barnet låg med rumpan nedåt vilket i kombination med lite vatten gjorde att barnet inte skulle kunna vända sig med huvudet nedåt, så kejsarsnitt var enda förlossningsalternativet. Det gjordes även ett prov som inte visade på någon fostervattenavgång, dock var det ett prov som hade hög osäkerhet. Men barnets hjärtrytm, viktutveckling, rörlighet såg bra ut. Maria var till och med uppe i rullstolen och fikade i ett fik på sjukhuset. Så både Maria och barnet mådde bra. Vi var glada för varje dag, men samtidigt började hoppet att tändas - barnet kanske skulle få vara kvar någon vecka till. Om allt gick bra skulle man vänta till vecka 32 före man gjorde kejsarsnitt. Vi hade skaffat barnvakt till vår dotter Alva, så släkten turades om att vara med henne - tusen tack för det! Jag kände att jag ville vara med Maria hela tiden, försöker hålla humöret uppe ihop. Alva tyckte om att vara med släkten vilket gjorde att det var betydligt lättare att hon sov borta. Men jag började vara mer och mer med henne, for till kompisar med barn i samma åldrar så att hon fick leka. Sedan försökte vi även göra så att hon kom förbi oss när hon skulle äta lunch och sedan ta sin sovstund. Det var många dagar jag fick se mor och dotter sova bredvid varandra. Vi försökte skapa en vardag i en konstig situation. Vi såg serier och filmer på datorn (Hade fått Netflix av en kompis - tack för det Carro!), vi läste, vi pratade och vi skrattade. Dagarna var långtråkiga men samtidigt värdefulla för barnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar