Oklart i Uppsala 13/8, 26+4

Hej!

Idag har varit en relativt lugn dag vilket är bra, alla dagar utan dramatik är bra. Uppsala och Umeå ligger i framkant vad gäller vård av prematurer och en av sakerna man jobbar stenhårt med är kängurusittning som Erik skrev om igår. Sköterskorna är mycket mån om att vi så mycket som möjligt ska sitta med honom mot vårt bröst då det enligt dem är den bästa medicinen. Tråkigt nog för Erik har han hosta och kan därför inte hålla honom än men jag har fått den stora glädjen av att ligga och mysa många timmar med honom både igår och idag. Jag är själv övertygad om att det är en bra metod, när han ligger mot mitt bröst liknar det mycket att ligga i magen. Han hör mina hjärtslag, och min röst, mina händer runt om honom gör det varmt och trångt. Vi ser också att han mår bra av det då hans puls går ner och syrgasmättnaden stiger när han ligger så. Det enda jobbiga med det hela är själva flytten från kuvös till bröst, det är jättejobbigt för honom då man för en stund måste koppla bort respirator och alla slangar. Imorse tappade han kraftigt i syrgasmättnad och puls efter flytten till mitt bröst och det tog en stund innan det blev bra igen. Tydligen är det jättevanligt men jag hinner få rejäl hjärtklappning och magont så fort det händer. Det är en konstig känsla att hålla en så väldigt liten människa i famnen. Det känns lite som att hålla en kattunge storleksmässigt, jag har nästan svårt att förstå att det är vårat lilla barn som ligger där.

Både i Umeå och i Uppsala har personalen varit helt fantastisk, vi känner oss otroligt väl omhändertagna och trygga i deras händer. Vet att Erik tagit upp det tidigare men jag är så oerhört tacksam för vården vår son får. Tänkte när jag flög ner med bebben att här sitter fem vuxna människor mitt i natten och kör oss i ett privat flygplan till Arlanda följt av ambulans med blåljustransport till Uppsala bara för att vår son ska få bästa möjliga vård. Det är så himla fint. Här i Uppsala bor vi på Ronald McDonalds hem för anhöriga till sjuka barn, också det otroligt fint och ordnat. Så himla skönt att inte behöva tänka på boende och sånt utan att det bara ordnar sig så fint. Dessutom kom mina kära kusiner Ellen och Ylva förbi med en massa matlådor och andra nödprylar idag. Guld värt!! Mat är verkligen inget som vi orkar tänka på och framförallt inte ta oss tid att laga just nu.

Det har varit mycket i många dagar nu och det är svårt att komma ihåg att ta hand om oss själva. Jag håller på att försöka komma igång med att pumpa bröstmjölk och måste pumpa var tredje timme dygnet runt vilket gör att den lilla tid jag tar mig till sömn blir sådär. Det är svårt att hålla balansgången mellan att vilja vara med vår son på sjukhuset så mycket som möjligt och att ta hand om oss själva. Dessutom saknar vi vår älskade Alva något oerhört. Det är jättejobbigt att inte veta något hur länge vi ska vara här om det är värt att flyga ner henne till oss eller om vi kanske kan få komma hem snart. Tack kära familj för att ni tar hand om henne, enligt rapporterna verkar hon tack och lov klara sig fint utan oss, det är nog mest vi som inte klarar oss utan henne.

Såhär mår bebben idag:
Magbesvären vill inte ge med sig. Det gjordes en ny buköversiktsröntgen imorse som varken såg bättre eller sämre ut. Man provade därför med lavemang två gånger, en gång på förmiddagen och en sent nu i eftermiddag men det har bara kommit ut spår av avföring. Kirurgen är lite bekymrad över färgen på bajset och man har nu börjat fundera på om det inte är ett hinder i tarmen ändå trots att inget hittills har tytt på det. Imorgon bitti kommer man därför att göra en tjocktarmsröntgen med kontrast. Kontrasten som sprutas in gör att man kan se hur det ser ut i tarmarna och lättare se om det är stopp någonstans. Efter att den är gjord kommer man ta ställning till om vår lilla skatt skall opereras vilket i så fall troligtvis kommer ske redan imorgon.

I övrigt är bebben stabil, andningen funkar bra, hjärtat slår fint och han har gått upp några gram i vikt så att han är uppe i sin födelsevikt igen. Varje sådan dag när allt funkar som det ska är oerhört värdefull. Man har idag dragit ut hans navelkateter (den slang där maten gått in) då det var lite rött och på väg att bli infekterat. Man har därför fått sätta nya infarter, dvs nya nålar på armarna idag. Det gör lite ont i mammahjärtat att se när de sätter nålar på en sån oerhört liten en, bebben är också väldigt tydlig på att visa när han inte tycker om något, han viftar med armarna, rynkar ihop pannan och grimaserar väldigt med hela ansiktet. Hade han inte haft respirator hade vi nog fått höra en hel del gråt också. Men det känns också tryggt att han visar så tydligt nät något inte är bra, då kan vi känna oss lugnare när han är lugn.

Nu ska vi försöka sova trots en orolig väntan inför morgondagen. Förhoppningsvis beslutar vi oss även för ett namn imorgon, det skulle kännas bra för oss alla om han fick ett namn och inte bara kallades för bebben eller "Go T" som han heter i vårdsalen.

/Mamma Maria