Hej!
Idag blev det för första gången
något mer allarligt, bebben har inte bajsat ännu. När man läser
det första gången kanske man tar det som ett skämt, men tyvärr är
det inte så. Det är annorlunda regler för neonatala barn och för
oss vuxna. Det är jobbigt för oss att vara förstoppade, men för
bebben är det potentiellt livshotande. Man gjorde röntgen på magen
under förmiddagen, där såg man tydligt att han hade uppblåsta
tarmar med något hinder som inte avföringen tog sig förbi. Sedan
så lämnar ingen mat magsäcken så man har slutat ge (donerad, tack
till er som ger vårt barn näring) modersmjölk, man ger all näring
via blodet. Det finns många möjliga anledningar till att ingen
avföring har kommit. Den snällaste, och troligaste i dagsläget är
förstoppning, men en förstoppning måste lösas upp, annars är den
potentiellt mycket farlig för honom. Det kan vara farligare saker
såsom tarmvred (Ileus), nekrotiserande tarm (syrebrist och
inflammation i tarmväggen) och perforation (hål på tarmen). Det
som talar mot dessa diagnoser är att bebben mår bra, han har inte
någon kraftig allmänpåverkan, har inte stigande
infektionsparametrar.
Senare under em:
Vi hälsar på Alva som njuter hos
farbror med familj, det är skönt att hon är glad och peppad,
ananrs vore det jobbigt. Men både jag och Maria känner att vi inte
riktigt orkar ge henne den uppmärksamhet som hon behöver, men vi
försöker i alla fall. Efter att ha lekt lite med henne så åker vi
tillbaka till sjukhuset. Jag parkerar bilen och låter Maria gå
före. När jag kommit in på salen så ser jag till min stora glädje
att Maria strålar som en sol och visar tummen upp för mig. De har
gjort ett vattenlavemang (det vill säga sprutat upp vatten i
ändtarmen) som fått ut ungefär 4 cm hård mekoniumsträng
(mekonium är avföringen som spädbarn skapar när de ligger i
mammas mage, ofta brungrön och hård). Känner hur tårarna sakta
kryper fram, den värsta rädslan släpper för tillfället. Vi
pratar med sjuksköterskan och läkaren, de har röntgat magen ur en
annan vinkel för att kunna bedöma magen bättre, men inte fått
något svar på den undersökningen ännu. Sedan så har vår läkare
pratat med kirurgen här i Umeå och gjort upp en planering. Under
kvällen kommer man att röntga magen igen för att se hur det
utvecklas. Om det blir någon försämring så ska man ta kontakt med
kirurgen i Uppsala för att diskutera hur man ska gå vidare. Den
kirurg som kan operera i neonatala barns magar i Umeå är på
semester så måste något åtgärdas kommer bebben flygas till
Uppsala. Det är alltid svårt att bedömma risker, men det mesta
talar för att en allvarlig förstoppning är det som gett bebbens
problem och att vi slipper åka till Uppsala för operation. Men
mentalt försöker vi ändå förbereda oss på att åka, på samma
sätt som vi försöker förbereda oss på att mycket annat kan gå
fel.
Allt som händer tar på krafterna, jag
märker det både på mig och på Maria. Jag är ganska puckad just
nu, känner konstant att gråten är nära, både jag och Maria är
lättirriterade, vi orkar knappt prata i telefon eller träffa någon
(jag såg en nära kompis idag på sjukhuset men gick bara tillbaka
till rummet för jag kände att jag orkade inte förklara något).
Jag tror jag aldrig har varit såhär slut i hela mitt liv, det är
som att spänningen från BB har släppt, tröttheten har kommit
fram. Men samtidigt som den tröttheten kom över mig så har vi nu
ett barn som fött extremt tidigt men dåliga prognoser. Det känns
så jävla jobbigt att varje dag gå runt och oroa sig för att vårt
barn ska dö. Jag brukar i vanliga fall ha en hög arbetskapacitet,
klarar av jobba ett dygn i sträck utan att det påverkar mig
nämnvärt. När jag blir trött brukar jag bara koppla in
tjurskallen och fortsätta, men nu börjar tjurskallen vara slut, det
finns inte mycket mer att tömma ur batteriet.
Hur mår bebben idag?
Det stora idag är såklart avföringsproblemet. Det är mycket positivt att man efter ett
vattenlavemang fick ut en lång sträng avföring från bebben, så nu är det bara att hoppas att det är en snäll anledning till problemet.
Näringsmässigt ser det lite sämre ut än tidigare. Eftersom det är stopp i magsäcken får bebben ingen näring via sond (slang till magsäcken där man pumpat ner mat) utan bara direkt in i blodet. Han har inte klarat av att få ner blodsockret själv så man har börjat ge Actrapid (Snabbverkande insulin) för att försöka sänka det. Maria har börjat pumpa ut lite bröstmjölk som bebben ska få inblandad i den donerade bröstmjölken, dock så måste marias bröstmjölk frysas in före bebben kan få det (hon har viruset CMV som är vanligt och ofarligt hos vuxna, men kan aktiveras hos för tidigt födda barn och då ge allvarliga skador).
Cirkulationsmässigt (hjärtat och blodkärlek kallas cirkulationen) ser det bättre ut idag. Man har tagit bort Dopamin helt men trots det orkar hjärtat slå med något högre tryck, trycket är dock lite lägre än vad man hade hoppats på, det ligger för tillfället runt 40/25 (Utläses: 40 över 25, där är 40 mmHg övertrycket, 25mmHg undertrycket. Ett optimalt tryck för vuxna är ungefär 110 över 70, men med vår västerländska kost/livsstil har nästan inga vuxna det trycket). Så hjärtat fungerar bättre, men inte helt optimalt.
Andningen fungerar aningen sämre. Han är fortfarande intuberad, man skulle nog extuberat (tagit bort respiratorslangen och låtit honom andas själv) honom om han hade kommit igång med tarmarna, men nu vågar man det inte i dagsläget. Man har varit tvungen att öka något i trycket som respiratorn arbetar med, men är fortfarande lågt.
För övrigt så kan man säga att det gjordes ett ultraljud som inte visade någon hjärnblödning för tillfället, vilket är skönt. En annan sak som är värt att veta, men inte roligt i detta fall är att manliga prematurbarn har påtagligt sämre prognos. Det verkar som att tjejerna av någon anledning överlever bättre.
Nu ska vi vila lite och hoppas att magen kommer igång som den ska!
Allt gott
Pappa Erik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar