I maj 2013 föddes får dotter Alva i vecka 40+5 efter en helt normal graviditet
och vaginal förlossning. Då vi vill ha flera barn och gärna vill ha tätt mellan
barnen började vi återigen försöka få barn i februari i år. Vi hade tur och
testade positivt den 14 mars.
Redan i vecka 6 kom dock första tecknet på att allt inte var
som det skulle, jag fick en stor blödning och var övertygad om att det var
missfall. Gick jour samtidigt som detta hände och turligt nog träffade jag på
akuten en gynläkare som gjorde en snabb koll och såg ett tickande hjärta.
Blödningarna fortsatte dock och i vecka 9 tyckte jag att mina graviditetssymtom
försvunnit, varför vi sökte på nytt. Återigen såg allt fint ut på ultraljud, så
nöjd fortsatte jag att jobba på som vanligt.
I vecka 12 tyckte jag dock att jag blödde lite väl mycket
och var på ny kontroll. Då såg man en stor blödning nedtill i livmodern som
dock låg utanför fosterhinnan. På grund av detta blev det därefter kontroll en
gång i veckan på gyn. Jag fick börja med att ta blödningsstillande tabletter
(cyklokapron) och blev uppmanad att ta det lugnt och inte röra mig så mycket.
Fortsatte dock att jobba som vanligt, men efter att ha nästintill svimmat på
jobbet och blödningarna ökade ännu mer blev jag i maj sjukskriven en vecka.
Började försiktigt att jobba på halvtid efter det, och i vecka 18 när vi var på
dateringsultraljud såg allt bra ut och vi bestämde därför att jag skulle börja
jobba heltid igen trots att jag fortfarande blödde.
Jag hann jobba en vecka men tyckte att blödningarna blev värre och det kom ut stora koagel hela tiden, blev därför sjukskriven på heltid från och med 23:e juni då man också såg att livmodertappen (cervix) hade blivit kortare vilket kan tyda på att livmodern förbereder sig för förlossning. Vi hade tagit det lugnt trodde vi, handlat och gått promenader i lägre takt, men inte tränat. Men när läkaren sa "det är klart att du får anstränga dig lite, orkar du kan du få gå runt huset" förstod vi att det finns olika definitioner på att ta det lugnt. Jag fortsatte följas via specialistmödravården en gång i veckan, och i slutet på juni tyckte jag att blödningarna ökade ännu mer. Vi hade just flyttat och även om jag inte kunnat hjälpa till något alls med flyttandet så påverkade det mig, var helt slut. Fick komma på läkarbesök den 30/6 och man upptäckte då att mitt blodvärde sjunkit drastiskt till 78 i Hb. Normalvärdet för Hb (Hemoglobinkoncentration, mäter mängden röda blodkroppar och därmed förmågan att transportera syre) är för en kvinna ca 120-150, vid graviditet sjunker det värdet något men bör ligga över 110.
På grund av mitt dåliga blodvärde blev jag inlagd över dagen på gynmottagningen för att få blod. En vecka senare var vi på återbesök, man upptäckte då en ny stor blödning uppe i ena hörnet av livmodern, mellan moderkaka och livmoderväggen. En del av moderkakan hade alltså lossnat (Den blödning man såg tidigare, i vecka 12 var i nedre delen av livmodern och såg inte ut att påverka moderkakan). Samtidigt hade jag återigen tappat en massa blod så blev tvungen att läggas in igen för ny blodtransfusion. Lyckades även skaffa mig en urinvägsinfektion mitt i allt detta. Man bestämde samtidigt att jag från och med vecka 22+4, den 17/7 skulle läggas in för att få kortison då man då börjar närma sig tiden det går att rädda barnet. Kortisonet hjälper lungorna att mogna snabbare så att barnet blir redo att kunna andas. Vi var inställda på att bli permanent inlagda, men vid besöket den 17/7 såg allt så bra ut, blodvärdet stabilt 117 så vi fick åka hem efter sprutorna som gavs med 24 timmars mellanrum, 12 ml åt gången. Hann vara hemma i fyra dagar efter sprutorna, men på måndag den 21/7 kände jag att blödningen plötsligt ökade på. Vi for in till sjukhuset akut och blev inlagda på förlossningen. Blödningen mellan moderkaka och placenta hade ökat, och med överhängande risk för akut snitt blev vi alltså kvar på sjukhuset och har stannat här sedan dess. Detta var alltså i vecka 23+2 som vi blev inlagda.
Har haft svårt att knyta an till det här barnet under hela graviditeten, i och med att både mamma och mormor har haft flera sena missfall har jag lite räknat med att det är det som har varit på gång hela tiden och därför distanserat mig känslomässigt. Först efter att vi nått den magiska gränsen vecka 23, dvs två dagar innan vi lades in vågade jag börja hoppas.
Det har också varit en mycket tung tid psykiskt för oss. Dels på grund av blödningen; från början visste man inte vart blödningen kom ifrån men misstänkte att det var moderkakan som lossat i kanten. Detta kallas ablatio placenta och innebär att hela moderkakan kan lossna vilket -om den lossnar, medför ett potentiellt livshotande tillstånd då det snabbt ger enorma blodförluster. Denna diagnos bekräftades också senare då man såg den stora blödningen mellan livmoder och moderkaka, man vet dock inte varför den uppstod. Att gå runt och veta att jag när som helst kan förblöda har verkligen tärt på psyket och begränsat mig socialt, har inte orkat/vågat/kunnat bege mig så långt hemifrån och inte kunnat hitta på saker med vänner på samma sätt. Har ju inte heller kunnat göra något mer än att ligga på soffan de senaste månaderna vilket inneburit att Erik fått ta ansvar för Alva, matlagning, städ osv, samt genomföra en hel flytt utan hjälp av mig.
Jag har inte heller fått lyfta vår dotter sen i slutet på april vilket verkligen har känts hemskt och varit otroligt begränsande. Har på grund av detta inte kunnat vara ensam med henne utan så fort Erik har varit borta har jag behövt någon med mig som kan hjälpa till med alla lyft. Som tur är har våra familjer och vänner ställt upp otroligt mycket med hjälp under den här tiden, TACK för det!
Jag hann jobba en vecka men tyckte att blödningarna blev värre och det kom ut stora koagel hela tiden, blev därför sjukskriven på heltid från och med 23:e juni då man också såg att livmodertappen (cervix) hade blivit kortare vilket kan tyda på att livmodern förbereder sig för förlossning. Vi hade tagit det lugnt trodde vi, handlat och gått promenader i lägre takt, men inte tränat. Men när läkaren sa "det är klart att du får anstränga dig lite, orkar du kan du få gå runt huset" förstod vi att det finns olika definitioner på att ta det lugnt. Jag fortsatte följas via specialistmödravården en gång i veckan, och i slutet på juni tyckte jag att blödningarna ökade ännu mer. Vi hade just flyttat och även om jag inte kunnat hjälpa till något alls med flyttandet så påverkade det mig, var helt slut. Fick komma på läkarbesök den 30/6 och man upptäckte då att mitt blodvärde sjunkit drastiskt till 78 i Hb. Normalvärdet för Hb (Hemoglobinkoncentration, mäter mängden röda blodkroppar och därmed förmågan att transportera syre) är för en kvinna ca 120-150, vid graviditet sjunker det värdet något men bör ligga över 110.
På grund av mitt dåliga blodvärde blev jag inlagd över dagen på gynmottagningen för att få blod. En vecka senare var vi på återbesök, man upptäckte då en ny stor blödning uppe i ena hörnet av livmodern, mellan moderkaka och livmoderväggen. En del av moderkakan hade alltså lossnat (Den blödning man såg tidigare, i vecka 12 var i nedre delen av livmodern och såg inte ut att påverka moderkakan). Samtidigt hade jag återigen tappat en massa blod så blev tvungen att läggas in igen för ny blodtransfusion. Lyckades även skaffa mig en urinvägsinfektion mitt i allt detta. Man bestämde samtidigt att jag från och med vecka 22+4, den 17/7 skulle läggas in för att få kortison då man då börjar närma sig tiden det går att rädda barnet. Kortisonet hjälper lungorna att mogna snabbare så att barnet blir redo att kunna andas. Vi var inställda på att bli permanent inlagda, men vid besöket den 17/7 såg allt så bra ut, blodvärdet stabilt 117 så vi fick åka hem efter sprutorna som gavs med 24 timmars mellanrum, 12 ml åt gången. Hann vara hemma i fyra dagar efter sprutorna, men på måndag den 21/7 kände jag att blödningen plötsligt ökade på. Vi for in till sjukhuset akut och blev inlagda på förlossningen. Blödningen mellan moderkaka och placenta hade ökat, och med överhängande risk för akut snitt blev vi alltså kvar på sjukhuset och har stannat här sedan dess. Detta var alltså i vecka 23+2 som vi blev inlagda.
Har haft svårt att knyta an till det här barnet under hela graviditeten, i och med att både mamma och mormor har haft flera sena missfall har jag lite räknat med att det är det som har varit på gång hela tiden och därför distanserat mig känslomässigt. Först efter att vi nått den magiska gränsen vecka 23, dvs två dagar innan vi lades in vågade jag börja hoppas.
Det har också varit en mycket tung tid psykiskt för oss. Dels på grund av blödningen; från början visste man inte vart blödningen kom ifrån men misstänkte att det var moderkakan som lossat i kanten. Detta kallas ablatio placenta och innebär att hela moderkakan kan lossna vilket -om den lossnar, medför ett potentiellt livshotande tillstånd då det snabbt ger enorma blodförluster. Denna diagnos bekräftades också senare då man såg den stora blödningen mellan livmoder och moderkaka, man vet dock inte varför den uppstod. Att gå runt och veta att jag när som helst kan förblöda har verkligen tärt på psyket och begränsat mig socialt, har inte orkat/vågat/kunnat bege mig så långt hemifrån och inte kunnat hitta på saker med vänner på samma sätt. Har ju inte heller kunnat göra något mer än att ligga på soffan de senaste månaderna vilket inneburit att Erik fått ta ansvar för Alva, matlagning, städ osv, samt genomföra en hel flytt utan hjälp av mig.
Jag har inte heller fått lyfta vår dotter sen i slutet på april vilket verkligen har känts hemskt och varit otroligt begränsande. Har på grund av detta inte kunnat vara ensam med henne utan så fort Erik har varit borta har jag behövt någon med mig som kan hjälpa till med alla lyft. Som tur är har våra familjer och vänner ställt upp otroligt mycket med hjälp under den här tiden, TACK för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar